15.11.14
Känner av en aning rastlöshet och stress i kroppen - samtidigt som obehag och värk efter ett specifikt möte igår, vilket gör att jag går på naproxen i ett par dagar tills det lagt sig. Och just i detta så har det så klart dykt upp ett annat läkarbesök, tillställning och en sängleverans som kommer 4 veckor tidigare än väntat vilket betyder att vi istället har mindre än en vecka på oss för att riva tapet och måla om - samtidigt som jag har en inlämning på 3 böcker. Det krockar lite, när jag får ont så fort jag anstränger mig eller står upp för länge.
Men hur som, så kommer det bli bra.
Här om dagen åkte jag ut till Nacka för att se Christofer och Rebeckas nya hus, och hälsa på mina små pojkar som jag bara har sett en gång de senaste månaderna. Och som jag saknat dem! Jag var rädd att Charlie skulle ha glömt mig på de här månaderna men när vi hämtade honom på dagis så fick jag världens leende genom fönstret och när han var påklädd och klar för att gå så stod han vid mina fötter, sträckte upp armarna och sa "Dadda bära."
Den enda bilden där alla 3 syntes så valde Jack att se missnöjd ut, haha. Jag tror Charlie råkade träffa honom i magen när han slängde sig ner. Annars tar han efter sin storebror med att flina ofta och se glad ut. Vi tog en video då jag busar med honom och han skrattar, men det är synd att man inte kan ladda upp video här på blogg.se.
Min andra lilla plutt, Stellabus är fortfarande i Malaysia sedan en månad tillbaka med Angelika och henne saknar jag också. När jag hjälpte pappa med henne i nästan en vecka i somras i Hälsingland så kom vi väldigt nära varandra. Som hon ville vara nära, och skulle upp i famnen när hon var trött, satte händerna på mina kinder och tryckte pannan mot min och tittade mig in i ögonen. Och i bilen då hon gnällde efter min arm och när jag sträckte mig fram och la den runt henne så drog hon i den tills jag var så pass nära att hon kunde kämpa sig upp så mycket hon kunde för att kunna trycka sin panna mot min, och sedan låg hon och nussade med min arm runt sig ända tills hon somnade. Sådant där ger mig tårar i ögonen, och det känns så synd att vi ses så sällan att hon hinner glömma bort det och vem jag är.
Haha, här om veckan så fick jag höra av en vän som har en dotter, att jag är den mest blödiga personen hon känner när det kommer till barn.